Mot bankkort och digitala betalningar

I montern visas ett urval av de mynt och sedlar som gavs ut under perioden 1874–2017. När perioden inleddes hade Sverige och Danmark just bildat den Skandinaviska myntunionen och året därpå gick Norge med.

Guldmyntfoten

Tanken med att koppla valutan till guld hade sin huvudsakliga grund i tankar om stabilitet och förenklade förutsättningar för internationell handel. Genom att koppla valutorna till något med ett så förhållandevis stabilt värde som guld var den allmänna uppfattningen att detta kunde uppnås. Därmed fick de olika länderna sinsemellan fasta växelkurser.

England var en förebild internationellt då pundet var kopplat till guld under nästan hela perioden mellan 1717 och 1914. Flertalet länder hade sedan länge kopplat valutan till någon form av metall, oftast silver. Bimetallism förekom också, som i Sveriges fall där valutan periodvis kopplades till både silver och koppar, eller som i Frankrikes fall, till guld och silver.

Att enbart koppla valutan till guld hade knappast varit möjligt före det att stora guldfyndigheter upptäcktes i Amerika, Australien och Kanada under 1800-talet. Dessförinnan var mängden guld i världen alltför liten. En annan viktig komponent var framväxten och utvecklingen av centralbankerna och deras funktioner. Egentligen tänkte man sig att en ekonomi som vilade på guldets värde skulle räcka för att lösa upp eventuella spänningar mellan de olika ländernas ekonomier. I realiteten kom centralbankerna att få en viktig roll när problem uppstod. De kunde hjälpa varandra, och de intervenerade mer än vad som kanske varit känt.

Perioden mellan 1873 och första världskrigets utbrott 1914 innebar ett relativt fritt kapitalflöde till och från Sverige, i kombination med fast växelkurs mellan kronan och guldet. Det ledde till en gynnsam ekonomisk utveckling för landet. Låg inflation och relativt låga räntor kännetecknade denna period.

De flesta länder tvingades lämna guldmyntfoten på grund av första världskriget, så även de skandinaviska länderna. Inflationen ökade i olika takt i de tre länderna och den skandinaviska myntunionen slutade i praktiken att fungera redan under 1920-talet. Trots det var det först 1972 som den upphörde formellt. Valören krona finns kvar i både Sverige, Norge och Danmark.

Under första världskriget uppstod snart en brist på bland annat koppar. Priset blev så högt att det inte var möjligt att prägla skiljemynt i brons utan förlust. Lösningen var att istället ge ut mynt av järn. Att prägla mynt av järn var dessutom tidsbesparande då bronsmynt krävde smältning av metallerna innan prägling. Järn däremot kunde beställas i form av valsade plåtar med rätt tjocklek.

Efter första världskriget fanns en stark önskan om att återgå till guldmyntfoten, vilket också skedde på de flesta håll. I Sverige återinfördes guldmyntfoten redan 1922 även om det formellt skedde först 1924.

Ädelmetallerna försvinner ur mynten

Förutom de svenska mynt och skiljemynt som tillverkats av koppar eller brons så har huvudmynten historiskt sett antingen varit av guld eller silver. Att ha en viss mängd ädelmetall i mynten speglar vår önskan att mynten ska ha ett egenvärde som inte enbart är beroende av vårt förtroende för myntutgivaren. Under 1900-talet försvann dock både guld och silver gradvis från våra mynt.

Guldet försvann först och de sista svenska guldmynt som präglades var 20 kronor 1925 under Gustav V:s regeringstid. Enkronorna behöll en relativt hög silverhalt (80%) ända fram till 1942 då mängden silver halverades samtidigt som vikten sjönk något. De sista enkronorna som innehöll silver gavs ut 1968. Fem kronor i silver präglades dock så sent som 1971.

1950 slogs den sista 1-öringen. Efter det upphörde utmyntningen av 5- och 25-öringarna 1984, 10 öre 1991 och slutligen 50 öre 2009. Mellan 1962 och 1972 skedde en övergång från silver till kopparnickel.

Efter 1968 har svenska guld- och silvermynt endast präglats som jubileums- eller minnesmynt, senast till bröllopet mellan Kronprinsessan Victoria och Daniel Westling 2010. En- och femkronorna präglades i en legering av koppar och nickel mellan 1968 och 2013.  

I den senast utgivna myntserien från 2016 ingår 10-kronor, 5-kronor i aluminiumbrons, 2-kronan som återkommit efter ett uppehåll sedan 1971 och 1-kronor. De sistnämnda har båda övergått från att vara silverfärgade mynt till att ha samma färg som de lägsta öresmynten haft. 5-kronan minner till sin färg om de första 10- och 5-kronorna som gavs ut i guld under den skandinaviska myntunionen. Efter 2007 upphörde tillverkningen av mynt inom Sverige efter drygt 1000 år. Sedan 2008 sker den på annan plats i Europa.

Betalkort och elektroniska pengar

Andelen som betalade sitt senaste inköp med kontanter sjönk från 39% till 9% mellan 2009 och 2020. Den totala andelen av tillgängliga pengar i form av kontanter är idag ungefär 1,2%. Resten av våra pengar utgörs av tillgodohavande som huvudsakligen är lagrade elektroniskt på ett eller annat sätt.

De senaste sextio årens utveckling talar sitt tydliga språk. Pengar vi använder idag finns inte längre i plånboken i form av sedlar och mynt. Istället har vi våra pengar på ett konto i banken som vårt bankkort är kopplat till. All kommunikation mellan bankerna i sin tur är helt och hållet elektronisk och många banker har helt upphört med kontanthantering. Om man vill ta ut kontanter får det idag ske via de enstaka bankomater som finns kvar, eller möjligen i kassan i en affär.

Idag behöver vi inte ens ha ett bankkort alltid. Vi kan lika gärna använda mobiltelefonen för de flesta transaktioner, antingen med hjälp av Swish, Apple Pay, Samsung Pay, Google Wallet eller Swedbank plånbok. När svenskarna handlar i butik betalar 45% med betalkort, 27% med kreditkort, 14% med digital plånbok, 3% via faktura och 8% använde Swish. 3% betalade på annat sätt. Vid onlineköp använde istället 12% kreditkort, 13% betalkort, 12% direkt från konto, 29% Swish, Vips och mobile pay, 21 procent via faktura, och 7% använde digital plånbok (statistik från december 2022).

Visa mer